Direktlänk till inlägg 10 maj 2013

Är han dum i huvudet på riktigt? Vilken jävla krönika!

Av Helena Häll - 10 maj 2013 14:08

Sitter och käkar lite mellanmål efter jobbet och surfar in på aftonbladets hemsida för att berika mitt nyhetsliv lite.. I ena kolumen på hörnet ser jag en krönika med rubriken "DAGISFRÖKNAR ÄR SOM FÅNGVAKTARE FÖR BARN" Ja, ni förstår ju att jag gick på högvarv innan jag tryckt på länken.. efter jag läst krönikan skulle jag personligen kunnat åka till stockholm, och frågat om han är dum i huvudet på riktigt. En karl med noll förståelse är han ju uppenbarligen! Ni som inte vet har kanske vid detta laget förståt att jag jobbar som förskollärare (dagisfröken som han benämner det).

Jag ska väl inte va sämre med att jag förstår poängen i hans krönika, (det är ju den världens jag lever i varje dag), men inte fan kan jag hålla med honom i mycket, och så som han skriver det, det är negativt från början till slut! Killen behöver besöka en förskola inom de snarare, han är hjärtligt välkommen till oss. Visst kan jag skrika på mina barn (det händer inte så ofta) men allvarligt man är inte mer än människa. Alla är vi människor och jobbar man med andra människor dagarna i enda, stora som små så kommer det ALLTID vara känslor inblandade. Så är det bara! Johan Hakelius, du bör själv testa att vara förskollärare för en månads tid ungefär, så skulle vi se vad du säger efter det! Jag tar dig på allvar först efter du har gjort det och testat den verkligheten vi lever i. Någon annan du kanske bör veta är; Jag har ta me fan VÄRLDENS BÄSTA JOBB! (trots att jag jobbar jämt och har en underbetald lön!)


Här nedan förljer krönikan som gjorde mig "lite" arg...


Johan Hakelius

Dagisfröknar är som fångvaktare för barn

Nu ska jag berätta varför jag tvivlar på att det här med dagis är en bra idé.

Jag brukade bo vid en park. Varje morgon och varje eftermiddag tågade en dagisgrupp förbi. Den fick mig att tänka på Amerika (för alla vettiga människor säger Amerika, inte USA). I Amerika kan man nämligen fortfarande se kedjefångar marschera på led till eller från underhåll av vägar.

Bruce Springsteen skriver låtar om det.

Det som verkligen gjorde likheten slående var inte de motvilliga dagisbarnen, utan fångvaktarna. Förlåt, jag menar dagisfröknarna. Det är här det blir känsligt. För alla vet att dagisfröknar är underbetalda och överarbetade.

Jag ifrågasätter inte det.

Det jag ifrågasätter är om dagisfröknarnas låga lön och höga arbetsbelastning är det enda som är fel.

Större delen av kommunikationen med de små kedjefångarna skedde genom rytanden och skrik. En del av fröknarna, möjligen extraanställda i något åtgärdsprogram, svor frejdigt.

De små fångarna, å sin sida, gjorde vad de kunde för att inte lyssna och ställa till besvär. Det var en utmärkt socialisering, förutsatt att man tänkt sig en kriminell karriär för sin avkomma.

Nu säger ni att det är ett rysligt udda exempel. Så går det minsann inte till i er dagisgrupp. Och då kan jag bara säga grattis.

Men det här är femton år sedan och jag har sett många dagisgrupper sedan dess.

De flesta har inte varit fullt så förskräckliga. Nästan ingen har varit särskilt upplyftande.

Nu ska jag tala om vad jag tycker att man ska göra i stället.

Häromdagen satt jag på ett litet fik. In kom en dagmamma. Hon hade sex barn med sig. Två satt i vagn, de andra fyra gick. Barnen talade med varandra i vanlig samtalston. Dagmamman talade med barnen i vanlig samtalston.

Dagmamman kunde i lugn och ro handla bröd.

Hon kände sig inte ens tvungen att titta över axeln. När allt var färdigt gick de ut och dagmamman stannade ett ögonblick med vagnen.

Hon behövde varken fräsa eller gorma, hon bara stod där.

De fyra större barnen lade varsin hand på vagnen och sedan började de gå.

De konverserade stillsamt när de vek runt hörnet.

Nu säger ni att det var ett gräsligt otypiskt exempel. Ni har sett dagmammor som varit hopplösa. Jag tror er. Men jag tror också så här: vill man vänja barn vid att umgås normalt med andra människor ska man inte börja med att sätta dem på anstalt.

Man anförtror dem i stället till en person som man litar på. Då skänker man sina barn en nära relation, inte en plats i fångledet.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Helena Häll - Torsdag 28 mars 23:32

Idag är det skärtorsdagen och jag är precis hemkommen från Annas födelsedagsfest. Hon passade nämligen på att ha sin fest idag, eftersom hon fyller just idag! Supertrevligt med god mat, dryck, snacks och mycket trevligt sällskap! Men nu är jag så tr...

Av Helena Häll - Måndag 25 mars 22:20

Ja då kom den tillbaka! Den förbannande snön! När man i helgen fått upp hoppet om lite vår och sol, så nä, då kom tre ton snö som på posten! Nu har mycket töat bort igen men ändå! Det vräkte verkligen ner imorse när vi skulle till vårdcentralen och l...

Av Helena Häll - Söndag 24 mars 22:05

Jag vi kanske ska börja från gårdagen då det inte blev något blogginlägg. Jag var nämligen inte hemma förens efter tolvslaget! Kvällen bestod av grabbhäng med mitt grabbgäng! Mina bästa killkompisar som jag haft sen jag var 16-17år nånting! Vi sågs h...

Av Helena Häll - Fredag 22 mars 22:35


Idag är det då äntligen fredag på en vecka som den känns som den varit 100 år lång. Men helgen lär väl gå lika snabbt som vanligt. Efter jobbet hämtade vi upp ett barn på förskolan och ett barn hos mormor (han hade då gå hem lite tidigare pga tån). V...

Av Helena Häll - Torsdag 21 mars 22:13

Idag är det rocka sockorna dagen. Fast hemma hos oss så rockar mina barn sockorna varje dag. De ska nämligen alltid ha olika strumpor på sig! Perfekt ju! De allas rätt till lika värde varje dag! Ska villigt erkänna att vi har slutat sortera barnens s...

Presentation


Mitt liv i ord och bilder så som jag lever det!

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17
18
19
20
21 22 23 24 25 26
27 28 29 30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards